Skam, förbud, monster och förändring.
Det finns olika anledningar och faktorer till att en graviditet inte är önskad, planerad eller genomförbar. Men när man som i min situation är 34 år, gift, bor i ett stort och vackert hus, har en god ekonomi och lever helt enkelt under perfekta omständigheter för att skaffa ett barn och sedan inte blir den lyckligaste kvinnan i världen när så blir fallet. Vad är det då som är tokigt?
Jag vet...
Först och främst vill jag poängtera hur största delen av mig, mitt sanna jag, gråtit floder av glädje och vetskapen om att ett liv växer inom mig får hjärtat att slå trippel volter och blodet att susa i öronen. Dock finns den där ovälkomna gästen som för så många år sedan flyttad in och verkar totalt omöjlig att göra sig av med. Under långa perioder hör jag ingenting av henne, men den unkna doften och den dystra känslan vid dess dörr gör mig varse om att hon ligger där och lurar...
Om att utveckla anorexia och en barnlängtan som alltid funnits där
När jag var liten kände jag mig alltid annorlunda. Sedan mina allra första barndomsminnen kring så där tre, fyra år gammal har min syn på mig själv smakat beskt. Jag hade två bröder (en ett år äldre och en ett år yngre) som båda var små och nätta, fick klä sig i jeans och hoody och tycktes kunna ta sig fram i livet dansandes, medan jag rullade. Jag önskad att jag också kunde få vara en liten pojke, att jag fick lov att känna mig som ett fritt barn. Istället var jag fängslad i rosa klänningar som stramade och kliade. Tofsar och flätor som fick mig att se ut som någon jag inte var. Mina vader var dubbelt så stora som mina vänners och hur lång och stark jag var, är ord som fortfarande skär i mig. "Bara 5 år, nä du måste vara minst 7 år gammal så lång och stor du är", ekade nätterna igenom och fick mig tidigt att börja be aftonböner om att jag skulle få sluta växa och bli liten igen.
Män började tidigt glo på mig med något glansigt i ögat och en rinnande stripa i mungipan. Detta var avskyvärt och jag ville kräkas över de kroppsliga förändringar som oundvikligt och ovanligt tidigt förvandlade mig från flicka till kvinna. Värkande och växande bröst, framhävande nyckelben och former som fick ett helt gäng killar att fråga chans på mig. Jag led.
En dag blev jag torts allt kvinna och började även jag uppskatta smink och killar. Överviktig har jag aldrig. varit, utan otroligt vältränad, snabbast i skolan och med den bästa konditionen. Ett tag gick jag i magtröjor och lät blicken stolt vara fäst långt fram medan jag med rak rygg gick runt i korridorerna med skolans populäraste gäng och lät alla killar vissla efter mig. Jag var vacker, jag var snygg, jag var åtrådd. Jag var smart, hade framgång i idrott och var alltid med på de stora festerna.
Men... den där känslan av mina feta vader och den klumpiga flickan som inte passade in gjorde sig alltid påmind då jag inte lyckades med det jag ville. Mina krav på mig själv var likt en skyskrapa och dög gjorde jag endast om jag var bäst. I allt!
Tankar på att kunna kontrollera mat och att gå ner i vikt kom och gick under perioder, från det att jag var 9 år kanske. Mamma hade när jag var 6 år gammal sagt åt mig att min rygg såg ut som den hos en brottare och att min absoluta favoritmat (rostade mackor med smör och leverpastej) var tvunget att rasoneras till max två. Sedan den dagen åt jag aldrig mer än två mackor om dagen.
Samtidigt hader jag ett tight schema och många både idrottsliga och betygs mål att uppnå. Dagen började allt oftare redan kl.5 på morgonen med att jag promenerade några kilometer till stallet för att träna ett par hästar, samt mocka och sköta morgonsysslor i stallet. Promenad tillbaka och sedan full skoldag för att jäkta hem och hinna packa inför träningen som skedde 1,5 timmars bilfärd hemifrån. På vägen lästes läxor och jag studerade till prov. Kvällen var sen innan jag störtade i säng, för att börja nästa dag likadant. På torsdag var det ofta dags att packa in sig för helgens meetings och tävlingar som höll på till sen söndag. Min frånvaro från skolan såg jag till att komplettera med egenstudier och flitigt läxläsande. Så att hinna svälta sig själv blev aldrig något helhjärtat.
Men så en dag...
En dag fick jag nog. Jag ville göra annat i livet. Under hela min uppväxt hade jag längtansfullt blickan tillbaka på när mina vänner och bröder fick fortsätta att leka, när kompisar hade tid att gå på kalas, fester, att bara få sitta i soffan när man kom hem från skolan, att kunna åka på en bio, fira midsommar eller följa med på en fika, medan jag pallrade mig iväg till stallet.Trots alla fantastiska och oförglömliga minnen av resor, tävlingar, vänskap och fina hotell var det dags att vända blad. Detta blev vid 21 års ålder ett slags trotsigt uppror, då ingen kunde förstå varför jag skulle slänga bort min talang. Allra minst min mor som ansåg det nästan oförlåtligt och oacceptabelt att jag skulle kasta bort all tid, allt jobb och inte tala om alla pengar hon lagt ner. Men hon hade tre små pojkar som bara var några år gamla, vad skulle hon bry sig. Det var det viktigaste, samt det enda hon hade tid för. Jag orkade inte slita mer. Det blev en enorm konflikt och jag flydde till Norge för att jobba. Där fortsatte mina dagar att planeras minut för minut och jag kände mig rastlös trots att jag jobbade dygnets alla timmar. Konflikten hemma kvarstod och dem tillsammans med min totala vilsenhet gjorde det så enkelt att börja straffa mig med begränsat matintag. Allt gick så lätt. Hela jag fylldes av en eufori, en känsla av lycka och total kontroll.
Tills den dagen då det hade gått för långt....
Plötsligt hade jag gått från en vältränad tjej till någon pojklik varelse som vägde tio kilo mindre. Och det gick inte att stoppa. Mamma som själv lidit av en ätstörning och i tidig ålder sett varningstecken hos mig fick ännu mer panik.
När jag åkte hem för att fira jul med familj och mamma mötte mig i dörren brast hon i gråt. Mina tårar började rinna och jag frågade varför hon var så upprörd. "Ser du inte Alex, ser du inte hur du ser ut. Du är ett skelett!". Jag såg inte... Erkände att jag känt mig trött och frusen de sista, men att jag jobbat dubbla pass hela julen och att jag nu skulle ha tid att äta bättre och lägga på mig några kilon.
Lättare sagt än gjort...
Jag var fast. Trodde att det bara var att börja äta igen, men något inom mig vägrade. Det gick inte. En lång period av djup ångest, panik och tårar. Läkarbesök, vägningar, blodprover och till slut inläggning på sjukhus.
Dessa perioder har upprepat sig i mitt liv och det där jäkla monstret, anoreixian som tagit över min kropp. Under många, många år var jag så svältfödd att jag inte hade min mens. Säkert totalt åtta år. Om jag någonsin skulle kunna bli gravid visste ingen. Men jag har alltid vetat att jag vill ha barn. Min allra högsta önskan har varit att få en dotter. En dotter som jag ska älska högst av allt. En dotter som ska få vara en liten flicka så länge hon vill. Eller den största flickan i världen om det föredras. Hon ska få all min kärlek och hon kommer vara perfekt bara genom att finnas till.
För dig ska jag bli fri! Dags för förändring
Men hur skulle jag klara av en graviditet och alla kroppsliga förändringar det innebär med det ständigt lurande monstret inom mig? Hur? Det har varit min störst och ända rädsla i livet.
Nu är jag där. Och ärligt talat, det är så galet tufft. Det är så vidrigt att känna de där gula monsterögonen noga granska min kropp varje morgon. Döma den, äcklas över den. Känna avsky och avsmak. Tvinga handen att dra fram vågen. Låta siffror styra humör och dagen. Det är så vidrigt. Och, du mitt älskade barn som växer inom mig, jag är så ledsen, så innerligt och djupt ledsen över att min glädje inte kan vara fulländad pga denna demon. För dig vill jag bli fri. För dig ska jag BLI fri. Du ska få ta så mycket plats du vill, och jag ska en gång för alla slänga ut den oinbjudna gästen. Jag räds att hon smittar av sig på dig, att hon inkräktar på ditt och mitt.
Jag hoppas och tror att öppenhet och att få skriva om det kommer att hjälpa mig att inom snar framtid kunna glädjas fullt ut mot det mest efterlängtade barnet i världen.
V.14
Comments