Tiden går rasande fort. Redan i vecka 22 och det sägs att ett barn nu är såpass utvecklat att det finns chans att det överlever utanför den omhöljande livmodern. När man sedan noterar att dessutom är i sjätte månaden låta det skrämmande hur snart man har en liten människa till i sitt liv och för alltid blir en mor. Sex månader, ett halvår. Det är så befängt att jag tappar orden.
Att Alva är stor som en aubergine och börjar närma sig ett halvt kilo i vikt, samt att livmoderns storlek kan liknas vid en handboll som redan väger 700 g är väl noterat. Min mage känns enorm. Nu är jag oerhört känslig och samtidigt som det är roligt att en liten gravidkula syns iaf utan kläder, så skriker monstret och kränker galla om hur fet jag ser ut. Tittar jag efter riktigt noga i ett friskt ögonblick så ser mina armar och ben magra ut. Mitt ansikte är insjunket och kroppen påminner om ett afrikanskt barn i svält som lider av proteinbirst och får en uppsvälld mage, men saknar fett på kroppen i övrigt. Dock kommer den insikten sällan. Så snart jag ätit eller druckit sköljer ångesten över och jag känner hur hela kroppen sväller. Många är de stunder då jag låter varma tårar rinna ner för min kind innan förtvivlan helt tar över och min kropp skakar av ilska, sorg och frustration. Jag vill inte att det ska vara så här. Mår så innerligt dåligt över att ens behöva oroa mig för om Alva får tillräckligt med näring.
I detta maktlösa stadie och med en familj vars hökögon efter levnadstecken hos mitt inneboende monster var det inte enbart frid och fröjd att åka på skidsemester med familjen. Fast hallå, det var mestadels helt underbart. En snabb sammanfattning; jag åkte upp en dag senare då jag flög från Bryssel. Hämtade hyrbil och plockade upp min yngsta lillebror på vägen. Familjen har haft en ruggig influensa och mina två andra bröder stannade hemma i sina sängar. W var fortfarande super förkyld och även om min mamma och min storebror oroade över hur jag skulle klara av en svår influensa i mitt tillstånd, var jag positivt inställd och sa att virus sällan biter på mig. Vilket är sant. Jag är lyckligt nog sällan sjuk. Men blir jag väl sjuk så brukar jag åka på det ordentligt.
Jag och W (min lillebror) hade många timmars körning i hyrbilen upp till Kläppen i Sälen. Det snöade och var riktigt busväder. Hade önskat att jag sluppit äta, men när klockan var kväll började W bli hungrig och vi fick ta det som bjöds på vägen, en grill. W beställde en kycklingrulle och jag hade bestämt mig för att äta ordentligt under resan för att orka vara med på alla aktiviteter, så jag beställde Nuggets. Dessa serverades på en stor bädd pommes (åt inte) och med en fet mangodressing som jag glufsade i mig. Ångest blandat med tillfredsställelsen att jag vunnit matkampen för dagen.
Klockan var närmare nio på kvällen när ett kärt återseende av min mor, min äldsta bror, hans fru och deras två döttrar på 1,5 och 2,5 år äntligen infann sig. Vi hade lyckats få tag på en mysig stuga med perfekt läge mitt i backen.
Natten bjöd på en underbar sömn och kommande dag var solig och några bra åk i backen väntade. Vi drack varm choklad vid våffelstugan, hejade på små tjejernas imponerande framsteg på skidorna. Vi kollade på barnunderhållning, gick på afterski. Jag delade en glutenfri våffla, toppad med skagenröra med min mamma. Lagade och åt middag på kvällen och både jublade och vrålade över glädje blandad med ångest.
Ytterligare någon solig dag följde innan jag insjuknade. Så sista dagen var till att äta alvedon, ta hostmedicin, och all annan medicin som gick att tillgå för att dämpa feber, hosta, halsont och täppt näsa. Puh. Hade glömt hur dåligt man faktiskt mår när man är sjuk. Något som också påverkas är aptiten. Jag hade ingen matlust, men familjens blickar och ständiga uppmaningar om att äta gjorde det oundvikligt att försöka trycka i sig något, iaf för syns skull. De påpekade hur jag såg ut, att jag måste tänka på Alva, söka hjälp. Äta mer och uttryckte sin oro på ett sätt som bara inte fungerar. Morgonen (jag åkte en dag före de andra) jag skulle åka hem var det återigen snökaos. Jag skulle köra själv, mådde pyton och ville komma iväg i tid för att hinna lämna in bilen och slippa köra i mörker. Denna morgon var alla samlade och de bad mig för första gången att slå mig ner för frukost. Jag ville inte, orkade inte. Allt slutade i gräl och tårar. Suck. Vet att dem bara oroar sig och känner sådan avsky mot mig själv över att ständigt välja att stänga ute familj och dem jag älskar när de bara vill finnas där. Anorexia är en ensam sjukdom.
Idag ska jag hem till min make och vovvarna. Både längtar och fasar. D tycker att jag är oansvarig som reser runt så och inte bara tar det lugnt. "Tänk på Alva", får jag ständigt höra. Och vet ni, jag lovar att Alva är i mitt huvud 24/7. Som tur är förstår inte D någonting om sjukdomen och har heller inte del i min sjukdomshistorik.
Planet går strax efter 18 och tar mig till en helt annan värld. Ibland blir jag så kluven.
Trevlig söndag till er!
Comments