Igår gick jag in i v.16 helt otroligt. Det lilla livet inom mig är nu stor som en avokado och väger 100 g.
Under det senaste året jag bodde i Zurich fick jag så otroligt många fina vänner. En utav dem, Ewa kom igår fredag för att bo hos oss under helgen. Hon är en utav få som känner till graviditeten och en vän som står mig mycket nära. Förra året denna tiden åkte vi tillsammans till Sydafrika på en fantastisk resa. Dessa bilder kan jag se tillbaka på och både känna glädje och tacksamhet över hur underbart det var att få upptäcka detta fantastiska land med en så fin vän. Monstret inom mig säger att jag var felet. Måste vägt 53-54, fyra kilo mer än jag gör nu och då är jag gravid i fjärde månaden. (Sjuuuukt jag vet. Hatar, hatar detta monster).
Från Cape Town exakt ett år sedan=)
Hur som haver. Kom kom igår kväll och kvällen innan dess försvann vår 9 månader gamla pudel blandning, Laleh. Öppnade i vanlig ordning dörren till altanen i köket för att låta dem gå ut i trädgården och kissa, lät dörren stå på vid gavel. Dior och Chanel (våra frallor) kom tillbaka efter 1 min, men inte Laleh. Efter 5 min gick jag ut i vår stora trädgård för att leta och ropa på henne. Men hon var spårlöst förvunnen. Paniken växte inom mig. Min make satt på flyget tillbaka från Geneve och jag gav mig ensam ut för att leta, medan jag frågade alla i området om dem sett vår lilla vovve. Jag ringde polis, och la ut annons på fb. Men inget... Nästan ett dygn senare ringde en tant och hade funnit henne. Vilken lättnad!
Men turen ville inte riktigt vända. Min vän har en italiensk vinthund som i julas bröt sitt vänstra framben. I morse när jag kom in från promenaden med mina vovvar i parken bröt han sitt andra framben. Dem har fått spendera större dagen hos veterinären. Puh, inte riktigt vad vi hade planerat med vår helg tillsammans.
Nu är det bara att hoppas på att alla hundar förblir hemma och hela så att vi kan gå ut och avnjuta en god middag på restaurangen jag bokat ikväll.
Trevlig lördag!
コメント