När IVF blir det oundvikliga
Barn, detta livets gåva som ges lättare till somliga än andra.
Tänkte att jag ska berätta lite kort om hur och varför IVF (in vitro-fertilisering) blev aktuellt för oss.
Jag träffade min genialiska make, som jag nu varit gift med sedan Juli 2021, för si sådär 10 år sedan. Vi möttes på ett något annorlunda sätt och jag trodde egentligen aldrig att det skulle bli vi på riktigt. Även om han var en högt intellektuell man med världens livserfarenhet som var svår att glömma, så gick det flera år från våra sporadiska möten under vintern/våren 2013. Han låg då i skilsmässa och var på väg att flytta utomlands. Jag, flera år yngre och med livet framför mig var inte redo för något seriöst förhållande. Dessutom hade han två små barn...
Hur som helst så gick åren, jag reste hit och dit, jobbade med det ena och det andra, bodde i ett flertal olika länder, skaffade mig en universitetsutbildning och startade egen firma (och han med två sjukhus svänger med anorexia). Han hade sitt och var under några år ute och seglade jorden runt. Men så en dag så fick jag ett meddelande. Innan jag ens öppnade det flimrade en bild av denna man förbi i min näthinna och mycket riktigt var det så att det var han som efter alla dessa år hörde av sig. Han hade startat ett eget framgångsrikt företag (en schweizisk blivande bank med guld som valuta) och ville anställa mig som personen med social corporate responsibility. Han lockade med en utmaning om att starta en välgörenshetsorganisation för svårt lidande barn boendes vid en illegal guldgruva i världens högst belägna stad, La Rinconada Peru. Orädd, nyfiken och en "ja sägare" som jag är nappade jag illa kvickt. Snart arbetade vi tillsammans och jag påmindes om hur exceptionellt ovanligt, men lyxigt och trevligt det kändes i hans sällskap. Han är en man uppvuxen och uppfostrad på privatskolor och fick både växa upp på djurgården samt på sin fars fem stjärniga hotell i Portugal. Vi kommer helt enkelt från olika världar. Men han är den mest ödmjuka och högst geniala människa jag mött. Dock tvekade jag och nekade bestämt hans försök till frieri. Jag fastnade i normer och ansåg att ålderskillnaden, samt att han hade barn sedan tidigare inte passade sig. Men så efter några svängar fram och tillbaka där jag lämnade honom två gånger, så kom jag tillbaka och bad honom att för tredje och sista gången gå ner på knä. Detta skedde i mars 2021 och i Juli hade vi ett fantastiskt bröllop i vårt dåvarande hemland Schweiz. Närmare bestämt vid den italienska delen Lugano. Det var drömlikt. Vänner och familj bjöds från olika delar i världen för att samlas på ett underbart hotell som ligger alldeles vid vattnet i Lugano. Där kunde vi i flera dagar umgås och fira att vi blivit äkta hustru och man med vår familj och vänner.
Om vi backar tillbaka lite i tiden så flyttade vi till Schweiz sensommaren 2020. Jag hade precis landat i Sverige sedan ett par år, haft fast jobb och var inte riktigt sugen på att lämna alla mina härliga vänner för ett främmande land. Men så var tvunget för företagets skull... Detta var under pandemin och det var svårt att träffa nya vänner.
Iaf så bestämde vi oss redan hösten 2020 för att kolla upp mig om jag, efter alla år med kroppslig tortyr och svält, kunde bli gravid. Läkarvården i Schweiz ska ju vara fantastisk... Jag genomgick alla tester man kan tänka sig och det såg mycket bra ut. Jag skulle kunna få barn en dag. Dock växte en känsla av ensamhet där vi bodde i vår lägenhet med fantastisk utsikt över Zurich stad och sjön. Skulle verkligen det här bli mitt liv? Från alltid haft tusen järn i elden och älska att vara självständig, till att leva tillsammans med någon vars företag tar all tid och uppmärksamhet. Nä, jag lämnade Zurich med en sårad herre bakom mig och med andra planer på att hitta något jag känner mig mer jämspelt med. Men något gnagde i mig och efter allt för mycket grubblande så var vi tillbaka tillsammans igen.
Utsikt från vår balkong där vi bodde i Zurich
Då vi bestämt datum för giftemål tog jag återigen upp barnfrågan. varför har jag inte blivit gravid när jag inte använder skydd och är högst fertil? Vi beslutade att även han skulle få genomgå en kontroll.
Den dagen vi kallades till mottagningen för att få reda på provresultaten kommer jag sent att glömma. Vi satt där bredvid varandra på varsin trendig plaststol på ena sidan av ett prydligt skrivbord tillhörandes en barsk tysktalandes kvinna. Hon var högst saklig i sin korta förklaring som skedde delvis på tyska och delvis på engelska. Men jag förstod... min makes simmare var inte bra. Dem simmade långsamt, dem var få, dem var inte formade korrekt. Jag visste inte om jag skulle sträcka ut handen åt honom, eller om jag skulle vända bort ansiktet för att inte visa hur ögonen vattnades. Hela besöket avslutades med att jag hörde ett tyskt ord som påminde om klamydia ekade i rummets tystnad. Sedan ett recept på antibiotika i handen... Å så var det med det...
Jag kände till att hans två tidigare barn blivit till genom IVF, men han hade aldrig sagt anledningen. Min förskräckelse om rädslan för graviditet växte nu än mer. Hur skulle jag klara av en IVF med alla mina hjärnspöken?
Fortsättning på resan med IVF följer...
Comentarios