Jag tror att alla som någon gång genomgått en IVF behandling kan instämma om att resan är outhärdligt lång. Även om man håller på i tio år, lyckas vid första försöket eller ska genomgå sin andra IVF efter en första lyckad så handlar det så otroligt mycket om väntan.
Det är så många datum att förhålla sig till. Först kontroller, sedan väntan på att kunna starta. Efter det väntan på att äggen ska utvecklas å sedan ägg plockning, sedan den olidliga väntan på om något blir befruktad, sedan insättning och slutligen det allra värsta, väntan på de matematiska tecknen plus eller minus.
I november 2021 var alla våra grundliga kontroller färdiga. Jag hade underproduktion av sköldkörtelhormon och blev därför ordinerad medicin för detta ett par månader innan dem ville påbörja vårt första försök till hjälp att bli gravida. Den barska, tyska läkaren hade tydligt talat om för oss att man har ett alternativ att få genomgå tre insiminationsförsök innan man påbörjar IVF, då vår försäkring täcker detta. Allt är extremt kostsamt i Schweiz, allra helt sjukvård. Men ett liv har inget pris och lyckligt lottade som vi är var den ekonomiska delen det minsta problemet för oss. Då vår prognos var mindre än 1% chans att lyckas genom inseminering bad jag om att få sätta igång IVF behandlingen direkt...
Monstret inom mig gjorde mig livrädd för vad denna process och behandling skulle innebära, men när min mens kom i april och vi fick klartecken att börja var det bara att kasta sig ut från klippan och aktivt börja jobba för att förverkliga drömmen om barn. När jag reste över till Zurich för ett sista ultraljud fick jag beskedet att mina äggblåsor inte var av tillräckligt god kvalitet och det var bara att vänta ytterligare ett par månader. Man vet aldrig. Under alla tidigare undersökningar hade allt sett exemplariskt ut, men så små detaljer kan vara helt avgörande. Besvikelse, tankar om misslyckande, ifrågasättanden och väntan. Nästa gång allt såg bra ut var i början av juni 2022.
Så 9:e juni reste jag ensam till Zurich, checkade in på mitt favorithotell och njöt den kvällen av underbart sommarväder och sällskap av mina fina vänner. Morgonen den 10:e juni gjorde jag det sista ultraljudet för att se så att allt såg bra ut inför start med injektioner samma kväll. Utan närmare förklaring fick jag med mig en hel kasse full med mediciner och sprutor. Jag promenerade tillbaka med en härligt värmande sol i ansiktet och njöt av den vackra promenadsträckan längst med Zurich sjön. Tänk vilken resa som började.
Första sprutan skulle tas kl.20 samma kväll och samma injektion skulle fortgå vid samma tidpunkt. Detta är vanligtvis ett preparat som kallas Menopur och avstannar mognaden av en enstaka äggblåsa som naturligt är det kroppen lägger vikt på att producera. I regel tas den mensens andra eller tredje dag och sedan i ca en vecka innan man gör nästa ultraljudskontroll.
Var jag nervös inför första injektionen? Eftersom jag inte hade fått några närmare instruktioner av den tyska tanten, så förlitade jag mig på egen läsning och YouTube klipp. Min make var kvar i Bryssel, så jag hade en middagsdejt med min fina väninna innan första sprutan och drack ett glas bubbel för att lugna nerverna. Sedan följde hon med mig upp på rummet och jag tror att hon upplevde det läskigare än vad jag själv gjorde. Under natten fick jag enorm kramp i magen och hade världens dunkande huvudvärk på morgonen, samt ett blåmärke på magen som kom att sitta kvar under en hel månad. Men första sprutan var tagen och för mig var det definitivt ett steg i rätt riktning. Även om monstret grinade illa och målade upp hemska bilder i mitt huvud.
Glad att det gick så smidigt och lättad över att mina biverkningar inte var värre än huvudvärk fortsatte jag de ordinerade dagarna och återvände förväntansfull till Zurich för ett nytt ultraljud veckan efter. Tanten meddelade mig att jag skulle vänta två dagar till, sedan var det dags för min make att komma och lämna spremaprov. Jag minns att jag även denna gång vandrade där ifrån med solen i ansiktet, men med ett molande moln som växte inom mig. Något var fel. Vi hade missförstått varandra. Genomgick jag inte en IVF denna gången heller? Nä, det måste vara fel... Vågade knappt tänka på det, men ringde tillbaka samma eftermiddag och mina farhågor bekräftade. Med en hånskratt svarade dem mig att: "Nej, en IVF är mycket mer komplicerat, vi gör ett insimineringsförsök, men med stimulering av dina äggblåsor". Molnet blev till ett helt åskväder och blixtrarna sköt vilt inom mig. Hur kan dem? Dem säger ju att chansen är mindre än 1% och jag bad om IVF direkt. Vad händer?
Besvikelsen var enorm och jag insåg plågsamt att det snällt bara var att göra inseminerings försöket, äta progesteron i några veckor för att antagligen få börja på nytt igen.
Lite tröst av från min make
Efter insemineringen beslöt jag mig för att aldrig återvända dit. Min make föreslog istället Sophiahemmet i Stockholm. Där hade tydligen hans två tidigare barn kommit till och dem sades ha mycket goda resultat och bra bemötande. Det hela kändes aningen blandat, men var definitivt villig att ge det en chans.
Vi kontaktade dem omgående och i Juli var vi där för inskrivningssamtal. Helt underbara människor. Dem talade, informerade, förklarade, talade om kostnader, behandlingen, gav mig tydliga instruktioner för hur injektioner skulle tas och var helt enkelt änglar allihopa. Överenskommelsen blev att starta vid mens i augusti. Nytt hopp och mer väntan.
Så kom min mens och jag reste till ett Stockholm dränkt i sol och klätt med grönska och blommor. Jag gjorde ytterligare ett ultraljud och då visade det sig att jag hade en cysta. Nähe, ingen lycka på svensk mark heller tänkte jag och jag kunde inte undfly att fångas av en mörk, tung dysterhet.
Alla ni som genomgår eller genomgått liknande behandlingar är bekanta med den ovisshet som både gör en tom, frustrerad och stundvis galen. I sin galenskap vill man finna tröst i något. Jag har alltid bestraffat mig själv. Svält dödar känslor och lindrar, samt distraherar smärtan. Jag var fet, misslyckad och äcklig ändå, sade monstret. Du har vägt för mycket under flera månader nu. Tror jag varit uppe på 55 kilo. Dags att banta bort en par kilon illa kvickt. Å så började jag inte med extrem svält, men med att förbjuda mat före kl.17. I slutet av sommaren hade jag gått ner till 53 och kunde åtminstone se mig själv i spegeln utan att må illa. Skäms över att inte kunna stå emot, men motgångar försvagar mig och stärker monstret.
Detta inlägg har redan blivit alldeles för långdraget. Jag får helt enkelt ta nästa episod av IFV behandlingen i kommande inlägg=)
Kommentare