I v.7+4 gjorde jag mitt sista besök på Sophiahemmet i Stockholm för att göra ett kontroll ultraljud. Det var luciadagen och allt kändes lite extra magiskt eftersom julen väntade runt hörnet och jag var i Sverige för att stanna och njuta av denna högtid tillsammans med familj.
Fast det absolut mest fantastiska var självklart att få höra det snabba hjärtslagen och se den lilla varelsen som tycktes vuxit fast inom mig med en vilja att stanna. Visst blir det så mycket mer verkligt och konkret när man för första gången får se och höra att det där som framkallar ångest, illamående och bjuder på världens berg- och dalbana dagarna i ände, dyker upp på en skärm?
Tiden fram till v.7 var jag hemma i Bryssel och mådde kopiöst illa. Inte bara på morgonen utan dygnet runt. Allt gav mig kväljningar och det fanns inget som jag tidigare gillade som jag kunde stoppa i munnen. Det enda jag ville ha var ljust bröd med smör och ost. Tyvärr är jag glutenintolerant och att få tag i gott bröd utan mjöl är inte lätt.
Innan graviditeten ledde jag på fisk och skaldjur. Kött och husmanskost har aldrig varit något som fallit mig i smaken. Men sedan graviditetens första dag har allt som har med havet att göra fått det att vända sig i magen på mig. Jag spydde aldrig, men illamåendet gav känslan av att paniken då man har magsjuka.
Den ätstörda rösten, monstret som jag brukar benämna det, var ständigt närvarande och gladde sig åt hur lite jag kunde få i mig. Hon hade i alla år varnat för att så snart man blir gravid sväller man automatiskt upp som en ballong och fett lagras okontrollerat. Graviditet är likamed kontrollförlust och det är det värsta som kan hända. Så knasiga och destruktiva tankar. Hennes klagande ord som alltid tvingar mig att vara på vakt. Om inte så får jag snart efter veta hur brutalt värdelös och äcklig jag är. Men som sagt, åt monstrets glädje tappade jag vikt snarare än att lägga på mig. Som gammal anorektiker är det bland det farligaste man kan göra ur en återfalls synvinkel. För ju lägre vikt, desto mer makt får monstret över dig. Vågen skulle fram och sätta pris på min kropp varje morgon.
Som jag önskar att jag bara hade kunnat njuta, glädjas och slippa dessa idiotiska hjärnspöken. Avundas dem som genomgår en graviditet och unnar sig själv och den lilla allt extra. Kämpar varje dag med detta och flera är dagarna då jag bara vill bryta ihop av all ångest och den plåga jag känner över matsituationer. Jag äter för barnet inom mig, men äcklas över mig själv.
Comments