En kylig tisdag i Bryssel då jag just avslutat ett härligt yoga pass på franska. Vi är medlemmar i en sport club vid namn David Lloyd. Detta är en internationell club och har här i Bryssel fantastiska lokaler och ett stort utbud av tränings klasser, samt en trevlig restaurang, tennisarena, pool och inte minst viktigt ett omtalat spa. Byggnaden ser ut som ett gammalt slott och förmånen att bara boka in sig på en klass av valfritt slag, ta med dator och sitta i den tysta avdelningen för att avnjuta en kopp te och något smarrigt från deras café och restaurang är lyx på hög nivå. Tacksam!
Värmen vill inte komma till oss denna vår. Det är otroligt kyligt ute och naturen med dess grönskande ligger långt före temperaturerna. Nästa vecka är det Påsk. Hopps innerligt på lite härligt vårväder då. För att frysa ständigt är inget kul.
Hörni, jag har det sista varit låg. Kämpar mycket med mina ätstörda tankar och vet om att min vikt borde öka/ha ökat och inte minskat från en redan tidigare vikt. Är nu i v.23 och Alva växer. Magen växer, men jag krymper. D föreslog att vi skulle åka ut och äta middag på ett gammalt favorit ställe i Bryssel centrum. Det heter Café Grimbergen och är döpt efter en exceptionellt smaskig ljus öl, som är sådär härligt söt och len som honung. Den är alldeles gyllene i färgen och en klunk bidrar med en fyllighet av att man tagit ett bett på en fluffig, halvdött brödbit. Vi har aldrig druckit öl tidigare, men när vi kom till Bryssel och en gång fick smak på denna klosteröl från 1128 var det svårt att inte unna sig en då och då. Igår lämpade jag på denna goda dryck, medan bordet fylldes av andra belgiska specialiteter som moules frites, steak frites, vitlöksfrästa sniglar och en sallad för min skull. Det är verkligen en fantastisk fördel med Belgien, maten, även på små lokala brasserier har hög kvalitet och serveras till ett bra pris. Därför är just Café Grimbergen, ett brasserie med alla klassiska belgiska rätter en hak som alltid livar upp. Dock är läget som det är med min matångest och läckerheterna på bordet tyckes överflödigt och jag visste inte var jag skulle vända blicken. Jag tog försiktigt en mussla och försökte samtidigt som D åt med god aptit hålla igång ett trevligt samtal för att undvika konflikter och distrahera ångest. Men snart stannade han upp och slängde ner besticken med en smäll. "Jag kommer inte sitta här och äta ensam, medan du patetiskt petar i dig en mussla". Han höll på att resa sig och gå därifrån, men jag vädjade att han inte skulle starta en konflikt även denna middag. Motvilligt serverade jag mig själv av salladen och slukade i mig buljongen från musslorna. Magen fylldes och ångrest nivån eskalerade. Men jag fick i mig näring för Alvas skull och vågen visade upp 200 g denna morgon. Panik, ja. Men kampen fortsätter och i skrivandets stund har jag druckit en mjölkig te, samt ätit en halv glutenfri club baguette med massor av ost och majonäs.
コメント