När jag vaknade strax före nio denna morgon var jag långt ifrån utvilad. Min sömn har alltid varit problematisk och har jag inte svårt att sova så vaknar jag av insta lilla för att sedan ligga vaken i timmar innan jag faller tillbaka i drömmarnas värld. I mina öron har jag öronproppar och över mina ögon vilar ett mjukt ögonskydd. Allt för att reducera risken att vakna av såväl ljud som ljuset. Skrattar lite för mig själv vid insikten hur otroligt känslig jag är. Undrar hur det blir när en liten håller mig vaken halva nätterna. fast då har jag iaf sällskap.
Benen var tunga när jag tvingade dem ut ur sängen. Minmage kändes svullen och triggande tankar om hur mycket vågen ökat i vikt under senaste dygnet gjorde mig illa till mods. jag vandrar ner längst korridoren och tar mig in i mitt vackra badrum. Där vrids mitt huvud åt vänster och jag får en bild av en kvinna. En gravid kvinna. För visst är det inte bara så att magen känns hård och svullen, den börjar också att synas. Monstret misstycker och kastar än mer avsky än de vanliga äckelramsorna om mig denna morgon. Vågen, väg dig ditt feta, säger hon. Slav under hennes ord som jag är drar jag fram vågen och kliver upp. 50,8 kg. Jag har under den senaste veckan gått upp ett kilo. Avsky, äckel och obehag växer till en sådan ångest att jag bara vill försvinna. Att tygla dessa känslor tar oerhört mycket energi och känns som ett sådant slöseri av både tid och kraft.
Träningskläderna åker på och jag går ner för vår pampiga marmortrappa för att mötas av tre exalterade hundar som bönar och ber om frukost och sin dagliga promenad i parken. Jag säger hastigt god morgon till min make inne på hans kontor och låter mina morgonrutiner bli den kontroll och stabila punkt som för mig framåt.
Det är slutet av februari och himlen är grå. Fåglarna trotsar den kyliga stämningen och sjunger av all sin kraft att våren är på väg. Hundarna hoppas och leker och tycks även dem ha funnit ny energi med hopp om den halkande våren. Var är mitt sprudlande jag? Var är min glädje?
I Bryssel kommer vårsäsongen tidigare och naturen har redan börjat öppna upp sig med blommor och blad. Men denna kyla. 9 grader och riktigt ruggigt. Mina bröstvårtor svider och jag tvingar mig själv att hålla ett högt promenadtempo trots att graviditeten har börjat ge mig en hiskelig håll när jag går för snabbt. Jag kommer till kullen i parken oh blickar ut över dammar där fåglar simmar och leker, jag ser hur träd börjar ta av sig vinterkappan och pryda sig med ljusa skott. Så ruskar jag hastigt på huvudet och säger åt mig själv att de glasögon jag tagit på mig ger en falsk och mörk syn på världen och omgivningen. Hur svårt är det att kasta dem i soporna och se allt ur ett sanningsenligt perspektiv? Naturen är så vacker. Livet är ett underverk i vilken de finaste mirakel växer fram. Just nu ett inom mig, inom mig! Jag bor i ett slottsliknande hus, jag har fantastiska vänner, en make som älskar mig och jag är egentligen en fri människa. Just det, den karamellen behöver jag suga länge på, smaka på och njuta av; jag är fri! Bara jag bestämmer mig för det och kan göra mig av med monstret är jag världens mest fria och lyckliga människa, vars kropp tillverkar ett litet barn här och nu. Ett barn som jag för alltid kommer älska av hela min själ och kropp. Skäms för att jag låter dina klor rista min hy.
Gladare i lynnet promenerar jag den sista biten i parken, sätter mig i bilen och åker till David Lloyds Club för mitt yoga pass.
Комментарии